Jul, jul, strålande jul…

Jul nu igen? Jag tycker jag nyss tog ner adventsbelysningen på balkongen efter förra årets jul.
(OK, då – jag plockar ner den först till vårdagjämningen, och döper om den till mysbelysning vid tjugondedag Knut. Men ändå!)

Det är underligt, jag påverkas nästan inte alls av julen längre. Ingen stress, inga julklappar (nåja, ett par stycken på skoj, bara!), inga julfester.

Julafton numera är nästan som vilken dag som helst. Jag gör lite Janssons, sillröror och Ris à la Malta, bara. Och träffar min bästis och delar en fetare måltid än normalt. Och så ser vi på Kalle Ankas Jul, Kan du vissla Johanna och Karl-Bertil Jonsson.
Men i övrigt är julafton i år som vilken måndag som helst på året.

Missförstå mig inte – jag ogillar inte julen! Inte alls!
Den är bara inget märkvärdigt. Jag njuter lika mycket av juldagarna som de flesta andra dagar på året.

Annat var det förr….
När jag växte upp firade vi julafton hos farmor och juldagen hos mormor. Det var smart, då fick alla kusiner på pappas sida träffas på julafton, och alla på mammas sida ses på juldagen.
Ingen stress för att hinna till två ställen samma dag – och magen hann återhämta sig efter julaftonens godsaker innan det var dags att proppa den full med juldagens.

Julafton var lång… Tiden fram till Kalle Anka var en halv livstid.
Tur att jag har namnsdag på julafton. Mamma och pappa var smarta och gav mig en namnsdagspresent på morgonen som jag kunde sysselsätta mig med hela förmiddagen, tills det var dags att gå in till farmor och äta julmat.
Mycket skratt var det på julaftnarna – pappa och hans två bröder var alltid fulla i bus när de träffades, och överträffade varandra i att hitta på tokiga julklappar som fick oss att skratta oss halvt fördärvade.

Juldagen var rörigare. Mormor hade ägnat i stort sett hela adventstiden åt att förbereda all julmat. Allt skulle göras från grunden. Ändå jobbade hon med all maten in i det sista. Jag var ofta i Kungsör och hjälpte henne under december. Mest med provsmakning…
Vi var 25-30 personer; mamma hade fyra syskon och vi var ett växande antal kusiner så det var fullt ös.

När alla hade kommit (vilket sällan skedde tidigare än någon timme efter utsatt tid) åt vi av julbordets alla läckerheter; mormor var en utmärkt kock, så allt var delikat. Och mycket
“Men ÄT nu då!”, sa mormor.
Till slut var vi mätta så magen stod i fyra hörn. Då skulle det dukas ut. Och diskas. Mamma stod i diskbaljan större delen av de flesta juldagarna jag minns.

När julbordets delikatesser var utdukade sa mormor: “Nu ska vi äta steken!” Och så skulle det dukas med nya mattallrikar. Älgstek med potatis och gräddsås på flera liter grädde – jo den var GOD, men vi var ju proppmätta innan!!! Och aldrig lärde vi oss att lämna plats för steken i ett hörn i magen…
Efter älgsteken dukades efterrätterna fram: Chokladpudding med vispgrädde, fruktcocktail (på burk), konserverade päron…. Och till sist kaffe med jultårta, struvor, mormors rischokladkakor och massor av julgodis…
Tänk så mycket tid mamma tillbringade i diskbaljan alla dessa juldagar…

När allt var ätet och klart kom Tomten. 
Och jag menar … den RIKTIGA Tomten!
Vi barn fick känna på hans skägg och dra i mustascherna och ögonbrynen. Jodå, de satt fast!
Ernst Larsson hette han, Tomten, fick jag veta i vuxen ålder. Han tomtade runt i hela Kungsör på julafton, men på juldagen hade han bara ett enda uppdrag – hos min mormor och morfar.
Mormor och mamma hade sytt hans tomtedräkt, så jag gissar att de gjort jobbet gratis och han bjöd igen genom att tomta hos oss den här extra gången på året.

När jag var 8-9 år åkte pappa och jag och hälsade på Tomten Ernst på ålderdomshemmet där han bodde. Jag hade ju egentligen tappat min tro på att tomten fanns vid den åldern, men när Ernst öppnade dörren och hade samma långa, vita skägg, mustascher och buskiga ögonbryn som på juldagarna tappade jag hakan. Jag minns att jag tänkte: “Men tänk om han faktiskt är den riktiga Tomten ändå…?”
Ett skakande ögonblick i en 8-9-årings liv, där jag nästan fick omvärdera min nykomna tro – att inte tro på Tomten…

I 20-årsåldern flyttade jag och min pojkvän ut till Stäholms säteri någon mil utanför Köping och bodde i en flygel med 145 kvadratmeter bostadsyta. Det faktum att varken farmor eller mormor orkade med julstöket längre, gjorde att vi skapade en ny jultradition hemma hos oss, där både hans och min släkt kom hem till oss på julafton.
Så hade vi det i några år, tills vi separerade.

Sedan dess har julen inte varit någon stor högtid för mig. Många jular satt jag och mamma ensamma med all julmaten på julafton
Det enda juliga var att jag stod i köket lite mer än vanligt. Och så bytte vi några julklappar.
Mera julstämning och mera liv var det några dagar före jul, då pappas sambo och hennes syster bjöd alla sina barn med familjer till julfest, och även bjöd med mamma och mig.  De är en stor släkt så då var det full fart. Och Tomte, fast nu var det Tomten Bengt som kom.

2009 dog mamma, och för första gången skulle jag fira jul ensam. Helt ensam. Jag såg inte fram emot det, men när julafton väl kom var det ändå ganska mysigt att krypa upp i soffhörnet och äta min Janssons frestelse i morgonrock och med en pläd kring benen.
Någon julstämning kände jag inte, men det var OK ändå.

De senaste åren har min bästis (sedan 57 år tillbaks!) och jag oftast firat jul tillsammans. Vi bidrar båda med lite mat till julbordet, och så proppar vi i oss alldeles för mycket mat, och ändå vet vi att Ris à la Maltan väntar i kylen… Men den brukar slinka ner den också innan dagen är slut.

Vi bjuder ofta in människor vi känner som vi vet sitter själva på julafton. Ibland tackar de ja, och då blir det lite mindre rester kvar av julmaten att tugga i sig resten av året. Och det är ju inget att sörja, direkt…
Det känns gott att skapa lite julkänsla för någon annan, även om man inte känner så mycket av den varan själv – lite “Christmas spirit” blir det ändå av att bjuda in andra att dela det vi själva har.

Och det är väl det julen går ut på?
Att dela med sig. Göra människor glada. Njuta av lediga dagar på sitt eget sätt.
Inte stressa, ruinera sig på onödiga prylar som kostar mer än de smakar, och äta på sig vällevnadssjukdomar…

Jag tänker njuta av julen. Precis som jag njuter de allra flesta dagar på året.

God Jul!