Köping är min hemstad, staden där jag föddes och staden där jag förmodligen kommer att leva så länge jag andas. Jag älskar min stad. Och jag vill vara med och medverka till att fler älskar den. “Köping – staden som blomstrar”. En vision som smakar gott i munnen och hjärtat. Men bara vi som bor här kan göra en vision till verklighet.

För över 30 år sedan var jag med min mamma på semesterresa nedåt ostkusten. På hemvägen stannade vi i Västervik för att äta, mitt i stan i en Tempo-restaurang en trappa upp. Från restaurangen hade vi utsikt över en liten minirondell med några trista, dammiga, halvvissna rosa pelargoner.

Jag såg ner på den lilla rondellen och fylldes av sorg över hur fult det såg ut, som om ingen brydde sig. Mina tankar gick hemåt, till min egen stad – Köping. Just den sommaren hade vi fått en massa nya fina planteringar i stan. Tre stora koner med mörkrosa Flitiga Lisa på Hökartorget. Några pelargon”träd” uppe vid “Stureplan” – stenytan på vänster sida längst upp på Stora gatan, uppkallad efter stadsarkitekten Sture Granberg. Flera fantasifulla rabatter och planteringar med nytänkande överallt i centrum.

Och jag drabbades av en hemlängtan så stor att det gjorde ont inuti mig.
“Köping – staden som blomstrar…”, sa jag längtansfullt.
Mamma tittade förvånat på mig. Vad hade det tagit åt jäntungen?
“KÖPING – staden som BLOMSTRAR!”, upprepade jag, nu med mer emfas.
Och jag fattade plötsligt vad jag faktiskt hade sagt – det var ju en jättebra slogan för Köping!

Jag förklarade ivrigt för mamma på vägen hemåt:
“Vi har redan blommorna, de fantastiska planteringarna”, sa jag. “De kan vara vår mentala bild för en blomstrande stadskärna, ett blomstrande kulturliv, affärsliv, musikliv, idrottsliv, näringsliv … ett blomstrande vad-som-helst-liv! Det här skulle kunna bli mycket mer än en slogan – det skulle kunna bli Köping VISION för en bättre framtid!”

Jag jobbade på den tiden mycket med målplanering, och visste hur viktigt det var att ha en gemensam vision. När man får alla involverade med på en vision kan man nå precis hur långt som helst, oavsett om det gäller arbetsplatser eller hemstäder.

Sagt och gjort, jag smidde medan järnet – dvs min idéenergi – var varmt.
När jag kom hem gick jag direkt ut och fotograferade alla de vackra planteringarna, gick till 1-timmes-framkallningsbutiken på hörnet Stora gatan/Östra Långgatan, väntade på mina pappersbilder, och gick hem och klistrade ihop ett collage av dem. Jag gjorde också en arbetslogotype för visionen.

Fylld av segervisshet tog jag mitt collage under armen och gick till kommunens dåvarande informationsansvarige. Jag förklarade ivrigt min idé för honom, rullade upp collaget för att visa illustrationen till mina tankar … och märkte att han såg ganska ointresserad ut.

Jag bjöd till ännu mer. Han såg ännu mer ointresserad ut.

När jag med stor entusiasm presenterat mina tankar om visionen gäspade han lite diskret och sa:
“Det är säkert bra, men nu vi har redan beslutat en vision för Köping.”
“Jaha…?”, sa jag lite frågande. “Och vad är den, då? Jag har inte hört talas om någon vision…?” (Om en vision ska kunna fungera så måste man ju känna till den, det visste jag ju…)
“Köping – solrosornas stad”, sa han och sträckte på sig. “Vi har redan beställt fröpåsar med solrosfrön som ska delas ut till alla hushåll”, fortsatte han stolt.

Fröpåsar för en bättre framtid…?

Hmmmm… Solrosornas stad. Fröpåsar…? De flesta vet ju att vi har lerjord i Köping, och jag hade själv testat några gånger att sätta solrosfrön utan att lyckas särskilt bra. Tror inte att solrosor trivs särskilt bra i lerjord, faktiskt…
Och hela idén med att använda visionen på allt som KAN blomstra i Köping försvann liksom när man begränsade sig till enbart solrosor…

“Men skulle man inte ändå kunna ha visionen Köping – staden som blomstrar?”, försökte jag. “Solrosor är ju också blommor, så fröpåsarna är ju inte bortkastade ändå!”
“Nu har vi ju BESLUTAT det”, sa han, med en närmast uttråkad blick.
Jag insåg att jag tog upp hans tid fullständigt i onödan.
Besviken gick jag därifrån.

Aldrig att jag ger upp!

Men jag gav inte upp, tro inte det. Jag har under de här dryga 30 åren som gått sedan dess försökt sälja in visionen på olika sätt och via olika kanaler. Och jag tycker fortfarande den är jättebra.
Om vi kunde få mer än 50% av Köpings invånare att se möjligheterna i Köping snarare än hindren – då har vi nått långt.
Om vi kunde en gång för alla sudda bort den trista stämpeln som köpingsborna fortfarande tror att Jan Guillou gav stan 1985, och som sedan dess använts som någon slags ursäkt för att låta bli att delta i en massa kul saker som händer här (eftersom den gängse uppfattningen är att det “aldrig händer något i den här stan”, och den uppfattningen ruckar man inte så lätt på…) – då tror jag att vi kommer ännu längre.
“Tårtgeneralen” har banat väg för detta, det är bara att haka på och fortsätta sudda.

Om vi skulle anta och använda visionen “Köping – staden som blomstrar” i alla sammanhang vi kan komma på – då tror jag vår självkänsla som stad/kommun kommer att öka och blomstra. Och vad händer med en stad vars invånare tror på framtiden i sin hemstad?
Den blomstrar mer och mer. Och nya frön självsår sig för en ännu mer blomstrande framtid…

Så tror jag.
Och därför kommer jag aldrig, så länge jag lever, att ge upp tanken om att min vision någon gång kommer att antas som en slogan och vision för Köping.
Det lovar jag mig själv och min älskade stad. För den är värd det.