Vanan att kalla andra för “lilla gumman” breder ut sig…

Jag har aldrig gillat det. Redan när jag var ung förekom det att tjejer kallade varandra för “gumman”. Lite kärleksfullt när det gällde nära vänner. I andra fall ibland nedlåtande, som att man talar till någon som inte riktigt förstår vad saker och ting handlade om. I vilket fall gillade jag aldrig det uttrycket, och jag gör det fortfarande inte.

Men jag märker att det blir vanligare och vanligare och att fler och fler använder det.

“Men gumman, då…..” kan betyda “Men stackars du!!!” (med en tår i ögonvrån) eller “Men snälla du, hur kunde du göra…” (med en överlägsen min och ton).

När jag råkat ut för sorgliga händelser och någon kallar mig “lilla gumman”, då gör det mig ännu mera kraftlös. Om jag inte ser upp och snabbt sätter upp mitt beskydd – min kraftfulla energibubbla – omkring mig och hindrar orden från att få fäste hos mig.
Jag kände mig liten nog innan. Säg något som gör mig kraftfull i stället, tack! Stötta mig, peppa mig, ge mig en kram, gör något som gör situationen lättare.
Men kalla mig inte “lilla gumman”.

Jag ser ibland Idol, och den kvinnliga programledaren Gina använder ofta uttrycket (liksom även “gubben” till killarna) när hon ska visa medkänsla med någon hoppfull artist som just då inte gjort så bra ifrån sig.
Jag känner ingen som helst medkänsla i det, eftersom hon inte visar någon känsla bakom dem. Bara mekanik – en del i hennes jobb är att vara lite tröstande.
I stället känns det lite överlägset, som: “Så, så, nu går vi vidare i programmet – inget deppande här nu…”

Men ord har aldrig någon verklig betydelse utan en känsla bakom dem.
Ett gammalt strävsamt par som kärleksfullt kallar varandra “gumman” och “gubben”, med en glimt i ögat och kärlek i blicken – då värmer både gummor och gubbar gott i mitt hjärta.

Själv heter jag Ewa. Inte Gumman. Och absolut inte Lilla Gumman.
Ifall någon undrar…

Ewa – ingen liten gumma…
(Foto: Linda Sundqvist)