När jag växte upp var hösten den värsta årstiden jag visste.
“Det är så hemskt – allt dör ju på hösten”, sa jag förtvivlat när de gula löven började ramla av träden framåt oktober.
Det hjälpte lite, men inte mycket, att min bästa vän EvaLena försökte trösta mig: “Men Ewa, inte dör naturen! Den bara vilar över vintern, så den orkar komma igen på nytt på våren!”

November var än värre. Då var det ju bara mörkt och grått och svart och regnigt och fanns ingenting som kändes roligt. Jag var ofta väldigt nere, skulle nog snarast klassa mina grå/svarta perioder som depressioner.

Så kände jag ända till 1980-talet. Då hade jag fixat ihop och startat en studiecirkel om tankens kraft. “Dags att leva” kallade jag den, efter en bok som Carin Holm hade skrivit och som vi skulle använda som studiecirkelmaterial.
Cirkeln skulle handla om hur vi kan påverka våra liv med hjälp av mental träning.

Vi var ett tiotal deltagare som var med i cirkeln som startade 1987.
En av de första sakerna vi skulle ge oss i kast med var att förändra vår syn på något vi inte gillade.
Jag kastade mig oförskräckt in i den omöjliga uppgiften att lära mig gilla hösten.

Men vet du – det var inte det minsta omöjligt.
Det var lätt.
Jag gjorde som Carin Holm beskrev i boken och skrev ner alla saker jag ärligt kunde säga att jag tyckte om med det jag egentligen inte gillade alls – hösten.

Det tog ett tag att komma på något bra med hösten. Men visst, vackra färger är det, det kunde jag inte neka till. Och hög skön luft att andas. Och så kan man gå ut i skogen och plocka svamp. Och man slipper exponera sina fysiska tillkortakommanden i baddräkt (eller – Gud förbjude – bikini….). Tända ljus inne på kvällarna och mysa är inte heller så dumt….

På ganska kort tid lyckades jag, när jag väl började fundera på det, skriva ner över 20 saker jag faktiskt gillade med hösten.

Nästa steg var att låta mina anteckningar ligga framme i 2-3 veckor, och läsa igenom allt jag gillade med hösten varje morgon och kväll. Med känsla.

Den hösten gick fort. Och jag mådde bra varenda dag!
Plötsligt var det advent – och då hade alltid min höstdeppighet gått över även tidigare år.

Det allra bästa var att när nästa höst kom hade jag “omprogrammerat” mig – jag behövde inte ens jobba på det, utan jag gillade hösten ändå.

Idag är  hösten lika mycket favoritårstid för mig som våren alltid har varit. Utan att jag funderar över det ens. Jag njuter av långa höstpromenader, härliga färger och den sköna luften jag andas – inte minst efter den heta sommaren som varit.

JAG ÄLSKAR HÖSTEN!

Ewa Nilsson